Om en helkväll med Ralf Edström och höstens bästa hål.

Ännu en helg med fotbollen i fokus. Quiz i fredags kväll på Ill Professore, Gamla Ullevis pub. I laget Gang Of Four deltog undertecknad, ÖIS gamle tränare Bosse Backman, Borås Tidnings sportchef Janne Hansson och Stellan Danielsson, som bland annat varit förbundskapten för Mali. Ralf Edström var hemlig gäst och temat var hans fotbollsliv. Ralf drog även en hel del fräckisar som alla var på riktigt låg nivå. I tävlingen drog vi det längsta strået och vann med en poäng! Priserna bestod av presentkort och kökskniv och en plats i finalen med chans på en resa för fyra till San Siro och Milan mot Juventus. Under tävlingen kom jag att tänka på ett klassiskt radioreferat, som följer här:

 

Lördagens stora händelse var inflyttningsfest hos Anders och Karin. Och med Surtz och Hampus på plats blev det en hel del fotboll. Man kanske kan tänka att det blir för mycket fotboll, men tvärtom, utan fotboll dör jag! Arbetsveckorna ägnas åt film, film och åter film, så fotbollen är min drog, min ventil, mitt hål i verkligheten. Det finns andra hål också, bland annat Mumford & Sons nya platta, klicka på länken och njut: Mumford & Sons – Sigh No More – detta är ett hål i verkligheten, en dröm att försvinna i och musik som är höstens bästa soundtrack. See you in space!

Testar att vara Zlatan för några minuter.

Idag är jag Zlatan. Bara för några minuter, okej? Och filmbranschen är Lasse Lagerbäck och Anders Svensson. Jag är mannen med idéerna och viljan att testa nåt nytt. Lagerbäck är filmbranschen som vägrar pröva nått nytt och kastar in Anders Svensson som motdrag. Det är träningsoverall, svennebanan och tro fan inte att du är nåt. Och en snygg dragning är bara ”kosmetika,” som Roland Andersson uttryckte det. Jag är Zlatan som säger ”kan vi inte göra så här?” och Lagerbäck är  filmbranschen som svarar ”varför då? Vi har ju kört på det här i tio år nu, och det funkar ju, så varför pröva nåt nytt?” Jag och Zlatan tänker då ”Man kan fan inte göra samma sak om och om igen. Man försökte ju  det i Östtyskland under lång tid och människor dog av tristess när rutinens droppe till slut urholkade deras själar.” Varför är folk så jävla rädda att testa nya saker? Den här förbannade trygghetssjukan kommer att ta död på både mig och Zlatan – så tack gode gud att Lagerbäck äntligen gått. Lycka till Hamrén – om du lyckas vitalisera landslaget så får du gärna ta dig an filmbranschen också. För vi har stora problem med människor som inte klarar av att tänka i nya banor.

Inomhuscup med FC Zico och bästa finnen!

Vilken söndag! Först inomhuscup med FC Zico och nu väntar middag på Red Lion med vännerna. Segerraden 3-0, 1-0 och 4-3 är dagens resultat med FC Zico och nu väntar slutspel om två veckor. Första matchen var mot ett gäng juggar, storlek XXXXL. Förlåt mina fördomar, men jag trodde på allvar att vi skulle dö när vi såg dem innan matchen. Men naturligtvis var de snälla som teddybjörnar och kramade om en efter matchen. Dock har ju storleken viss betydelse inomhus så segern var hur säker som helst. Match 2 var betydligt jämnare och undertecknad fick göra en skön räddning med tio sekunder kvar. Sista matchen släppte alla tyglar och båda lagen spelade hawaifotboll med 7 mål på 13 minuter! Men FC Zico och Örsundsbros svar på Kaizer Franz, Anders Nordberg Markhede, avgjorde med en mäktig rush från försvarsposition och med 30 sekunder kvar att spela säkrades segern. Vårt inlånade ess från Stockholm, Said, drog på sig tygskorna och visade briljant teknik under tre matcher. I övrigt måste Herr Lindgren berömmas då han stod för sin kanske bästa insats i FC Zico någonsin. Så bra att man inte behöver nämna huliganfrisyren och pannbandet. Själv ser jag ut som en fläskkotlett med brännsår över hela kroppen. Det var det värt.

Irland mot Frankrike igår. Bra match men Irländarna var värda en poäng. Anglofil som jag är så höll jag på Irland. Dessutom vill man ju se Trappatoni i ett VM – snyggare än så blir det inte. Innan matchen höll jag föredrag på Västsvenska Filmdagarna. Pratade om mig själv i fem minuter och sen var det klart. Roligast under föredraget var en kollega som också höll föredrag, med röven vänd mot publiken och brallorna så långt nere att rövrännan var framme. Sveriges filmproducenter förnekar sig inte. Vad skönt då med såna kollegor som Nanna Houlman, som är på TV just nu, medan jag skriver, i programmet Sverige. Kolla på SVT Play om ni missat. Värsta skönaste filmregissören. Här är ett foto på FC Zico från förra säsongen:

Om en middag med fotbollsadeln. Och lite om Zlatan och Bebben.

Ibland leder ens yrke och umgänge till fantastiska möten. Som igår då en middag ägde rum på Restaurang Kometen i GBG. Hur ofta får man chansen att tjöta fotboll med en tidigare allsvensk tränare, U19-landslagets tränare, en ärrad sportjournalist, en annan sportjournalist med förflutet i klassiska Tipsextra och till sist en fotbollsgalen politiker? Allt kryddat med god mat och öl. Mycket tjöt om allt från Bebbben till när Johan Elmander fick ett samtal från Alex Ferguson och la på!??! Det blir dock tydligt att det skiljer mellan hur gubbarna och jag ser på Zlatan. Medan jag älskar honom förutsättningslöst är de äldre något mer skeptiska. Nåväl, jag tror dock landslaget tjänar på Zlatans semester. Han kommer säkert vara tillbaka nästa höst och då har de andra i lugn och ro fått hitta sitt spel. Känslan på slutet har ju varit att många spelare i landslaget gömt sig bakom Zlatan, i tron att han ska fixa allting. Det är väl bara Kim som försökt, dock för det mesta förgäves. Fick även höra en rolig historia om Henke igår. Helsingborg tränade och spelade två-mål. Henke blev ruffad och krävde straff, men tränaren Bosse Nilsson svarade att de aldrig har straff när de tränar två-mål. Henke surnade till, tog av sig västen och gick ut i omklädningsrummet. Att någon kan se ett kaptensämne i Henke är för mig helt ofattbart. Han må ha gjort mängder av mål men som ledare och person framstår han för mig mer och mer som Bosse  Ringholm. Till sist: RIP Robert Enke. Och för er alla som hört talas om den legendariske Bebben men undrar vem det är, här är en bild:

om helgens fotboll och att åka tvättunna

Dags att summera helgens fotboll. Grattis till AIK för dubbeln. Farsan ler i sin himmel. Skulle kunna skriva massor om Man U – Chelsea men det räcker att konstatera att jag tycker illa om Chelsea på samma sätt som jag tycker illa om fascismen. Helgens roligaste match var utan tvekan Hull mot Stoke. En pärla mitt bland lösgodiset, skulle man kunna säga. Såg matchen av en slump och det var en fin påminnelse om vad fotboll handlar om: passion. Samma anledning som gör att jag kränger på mig suspensoaren, trotsar min ålder och fysik och ställer mig mellan stolparna på söndag för inomhuscup med ZC Zico. Allra mest fastnade jag för Jimmy Bullard, mittfältare i Hull. Han ser ut som en jävligt ful kille som muckade gräl med mig på en pub i Bethnal Green 1997, en pub med texten ”Foreigners and dogs are not allowed” på dörren. Bullard är själva grogrunden för nästa Rooney eller Gerrard i och med att han bevisar att talang är bara en liten del(en väldigt liten liten del) utan att man måste ha passion och vilja också. För er som missade matchen kan ni gotta er med ett klipp där Jimmy Bullard åker tvättunna i Wigans omklädningsrum(tack för tipset Denka!):

Om att våga tro på Erik och dansa samba

5e november

The blogg is back! Det var svårare att blogga än jag trodde. Men nu är jag tillbaka, starkare än någonsin! Jobb, jobb, en resa till Sao Paolo och en ny förbundskapten senare känns fotbollen lite hetare, lite mer intressant. Erik Hamrén från Ljusdal, Hälsingland. The land of plenty, the land of hope and dreams, the land of devils, dust and broken hearts. Man blir lite sugen att sno en ramsa från ett av få allsvenska lag från Stockholm: ”Vi är överallt!” Så är det, vi hälsingar tar över världen. Alla ni från Närke, Uppland och Skåne kan tugga grus, here comes Hell Sing Land!  Kommer Hamrén lyckas? Fan vet. Han känns åtminstone som en ärlig person. En som inte sitter på presskonferensen efter 0-0 mot Trinidad Tobago och hävdar att anfallsspelet var bra. Att komma från Hälsingland är att vara skeptisk, det är medfött. Det går liksom inte att lita på all skit som sägs. Det blir lätt så när man inte får allt gratis. Men den där skeptiska sidan lägger jag i byrålådan en stund, nu när Hamrén tillträder. Visst, det var ett lite tråkigt och givet val och visst får man känslan av att Fotbollsförbundet panikraggar litegrann(man kan nästan se Lagrell stå där ensam vid kanten av dansgolvet och sukta med blicken medan sista tryckaren rullar) men vad fan, jag önskar dig allt gott Hamrén. Gör nåt roligt, gör nåt vackert. Jag håller på dig Hamrén. Men glöm aldrig var du kommer ifrån.

Förra veckan spenderade jag i Sao Paolo och återfick hoppet om svenska filmbranschen. Sällan har jag druckit så goda drinkar, hängt med så sköna människor och när man dessutom träffar en producent som spelat fotboll på elitnivå i Brage, ja då är det bara att tacka och ta emot. Staden Sao Paolo var riktigt mäktig. New York känns som Säffle i jämförelse. Och överallt såg man bilder på Tjocke-Ronaldo som fortfarande är kung där. Stan ska tydligen vara lika stor som Belgien till ytan och med nästan 23 miljoner invånare och 6 miljoner bilar så kan lätt säga att den har puls. Det blev en hel del caipirinha och lite sambadansande. Här kommer bilder från Sao Paolo. En på skyline by night och en skyline by day. Resten av bilderna, med allt från filmare med kokosnötter och undertecknad i badbrallor, visas endast för närmast sörjande. Vi hörs.

Paus – Oskar Cantona är på semester

Bloggen tar en veckas paus medan Oskar Cantona äter sig fet och solar sig brun i Pesaro, Italien. Massimo Ambrosinis hemstad. Vi ses den 28e igen.

Att våga chansa

En onsdagskväll med ångest framför TV:n. Det blir lätt så när Sverige ska spela mot så kallade sämre lag. Skönt då att vi satt kvar och kollade andra halvlek på Albanien – Danmark. Alla var vi då albaner. Vad skönt med ett lag där alla gör sig förtjänt av den kärlek man är beredd att ge dem.

Hade ett bra grabbgäng på besök. Bjöd på ärtsoppa extra allt och The R Man spelade en lången med åtta matcher åt oss alla. Upplägget var fantastiskt, Sveriges match hemsk. Många i soffan skrek på byten. Nu är det ju inte så enkelt att man vänder en match med några byten, men en tanke fastnade och växte sig starkare under natten. Och detta apropå att Anders Svensson gjorde sin hundrade landskamp. All heder åt honom. Men är det inte väldigt svårt att ta sig in i laget nuförtiden? För att göra en jämförelse så går jag tillbaka till EM 92. Det mästerskap som för många är mästerskapet där deras fotbollsintresse föddes. Framförallt var det först gången på länge, och första gången för min generation som man kunde hålla på det svenska landslaget utan att må dåligt(säger bara Medford.) Laget 92 spelade bra fotboll och var vältränade idrottsmän, och inte halvpackade gråhåriga gubbar som fyra år tidigare.

Om man kollar på laget från 92 ser man att väldigt många i truppen hade spelat väldigt få landskamper innan turneringen. Till exempel: Janne Eriksson 19 A-kamper, Patrik Bjärred Andersson 4 A-kamper, Jocke Björklund 4-Akamper, Stefan Schwarz 13 A-kamper, Martin Dahlin 9 A-kamper, Tomas Brolin 16 A-kamper och mittfältsgeneralen Jonas Thern 31 A-kamper. Vårt mittbackspar var tillsammans med Östers Janne Jansson de som gjort minst antal A-kamper. Hade det gått åt helvete 92 hade förstås kritikerna korsfäst Tommy Svensson med motiveringen att truppen var för orutinerad. Nu gick det ju inte åt helvete och två år senare vet vi alla vad som hände.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, ibland måste man chansa för att komma nån vart. Den orutinerade spelare som får chansen idag är kanske den som om två år tar laget långt i ett mästerskap. Lagerbäcks styrka är tryggheten, och jag tror på trygghet, men trygghet vinner inga medaljer. Hunger är en bra drivkraft. Vart var hungern igår? Man måste chansa. The R Man’s åttling gick inte in, men tanken på att den kunde ha gjort var bra mycket finare än att bara gå på säkerhet.

Det som gör livet värt att leva

Mycket kan sägas om matchen i lördags. Men den som sa det bäst var min kompis D som ringde upp efter matchen och på klingande norrländska sa att ”det är såna här matcher som gör livet värt att leva.” Ja, jag kunde inte sagt det bättre själv. Man känner i alla fall att man lever när man kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan raseri och fullständig barnslig glädje. Tack D för ditt samtal!

En sak som måste kommenteras i sammanhanget är den ungerska målvakten. Som burväktare i FC Zico vet jag ju lite vad jag pratar om. Och en sak man får lära sig som målvakt är att inte kasta sig med fötterna före mot motståndaren. Jag kan inte påstå att jag själv alltid efterlever denna regel, men jag försöker i alla fall. Även om det som i juni kostade ett stukat finger och en fläskläpp. Nu är det väl inte så att jag håller samma nivå som den ungerska målvakten, men om han gått med händerna först när han kastat sig mot Zlatan hade bollen antagligen inte studsat på det sätt den gjorde. Han kanske hade rivit ner Zlatan, men straff är bättre än mål. Skitsamma, det blev mål och det var det viktigaste. Vägen till VM är ännu väldigt lång, men fan så mycket roligare.

Uppsnack, Zacci Badou och en fundering

Det kommer antagligen bli riktig nervterror att genomlida Ungern – Sverige på lördag. Förhoppningsvis får nervterrorn en förlösning i typ 87e minuten. Kim Källström, som varit lika överambitiös och krånglig som vanligt, slår in en retur från ett Zlatanskott. Nåt sånt. Tror inte Sverige tar sig till VM. Och tro det eller ej, men det är inget jag sörjer speciellt mycket. Min första riktiga kärlek till fotboll kom till stor del under VM 1986 i Mexico. Jag kommer aldrig att glömma kvartsfinalen Frankrike-Brasilien som jag såg i sommarstugan med farsan och brorsan på en svartvit TV som drevs av ett bilbatteri. Och varje gång det blåste från vattnet svajade bilden till. Det är fortfarande den bästa match jag sett. Minns ni Fernandez avgörande straff? Den franska straffen som gick i stolpen, målvakten Carlos rygg och in? Tror det var Stopyra som slog den. Franske Bats alla räddningar!

VM 86 var ju inte Sverige med, och det var dom ju på sätt och vis inte i nästa VM heller, 90 i Italien. På den tiden var VM för mig exotism, en resa och möte med kända och okända spelare från andra länder. Det var Maradona, Tigana, Ruggeri, Briegel och den fantastiske målvakten Zacci Badou från Marocko! När intresset i Sverige skruvades upp i och med VM 94 kändes det lite som om en morsa skaffat ny snubbe; skitkul men jag har redan en farsa, liksom. Naturligtvis skriker jag och hejar på Sverige, men de som tror att VM enbart handlar om att heja fram sitt eget landslag har inte fattat nånting. Det är antagligen samma människor som inte äter stark mat av ren princip, eller som tycker att det är ”en massa tjafs” att man numera kan beställa en espresso eller cappucino istället för vanligt blaskigt kaffe på kaféerna. Självklart vill jag se Sverige mäta sig med de bästa och jag unnar Zlatan att få spela ett till VM. Men hela den här domedagshysterin som byggs upp är rätt tramsigt. Om inte Sverige går till VM kan vi fokusera på andra lag och kanske hitta nya Zacci Badou eller Stopyra.

Till sist, en stilla undran om IFK Göteborg praktiserar någon form av etnisk rensning. De senaste åren har nästan alla spelare med annan bakgrund än havregrynsgröt och tallskog fått lämna klubben. Om jag minns rätt gick den förre ordförande ut och sa att ”Vi ska inte ha några Zlatantyper i laget.” Jag kan minnas fel men det känns verkligen som toppen av deras ideologi. Lika mycket som jag gillar Nicklas Bärkroth, lika sorgsen blir jag vid insikten att Blåvitt aldrig kommer att fostra någon Zlatan. Det ska vara svenskt och hemvävt. Ibland får jag för mig att GP:s Mats Härd på något sätt delar samma ideologi. Han verkar hata Zlatan, och påpekar ofta i nedlåtande ton att Zlatan kommer från Rosengård, samtidigt som han(naturligtvis) hyllar gamla blåvitt, då alla spelare kom från Sverige, åt gröt och kunde ta en öl med pressen. Undra om Mats Härd och IFk Göteborgs ledning är såna som inte tittar på VM om Sverige inte är med? Man har ju lite svårt att tänka sig Håkan Mild förälska sig i en avig argentinare med konstig frisyr eller en galen Marockansk målvakt med coolt namn. Och jag vågar nog sätta en hundring på att Mats Härd inte dricker annat än blaskigt kaffe.