Att våga chansa

En onsdagskväll med ångest framför TV:n. Det blir lätt så när Sverige ska spela mot så kallade sämre lag. Skönt då att vi satt kvar och kollade andra halvlek på Albanien – Danmark. Alla var vi då albaner. Vad skönt med ett lag där alla gör sig förtjänt av den kärlek man är beredd att ge dem.

Hade ett bra grabbgäng på besök. Bjöd på ärtsoppa extra allt och The R Man spelade en lången med åtta matcher åt oss alla. Upplägget var fantastiskt, Sveriges match hemsk. Många i soffan skrek på byten. Nu är det ju inte så enkelt att man vänder en match med några byten, men en tanke fastnade och växte sig starkare under natten. Och detta apropå att Anders Svensson gjorde sin hundrade landskamp. All heder åt honom. Men är det inte väldigt svårt att ta sig in i laget nuförtiden? För att göra en jämförelse så går jag tillbaka till EM 92. Det mästerskap som för många är mästerskapet där deras fotbollsintresse föddes. Framförallt var det först gången på länge, och första gången för min generation som man kunde hålla på det svenska landslaget utan att må dåligt(säger bara Medford.) Laget 92 spelade bra fotboll och var vältränade idrottsmän, och inte halvpackade gråhåriga gubbar som fyra år tidigare.

Om man kollar på laget från 92 ser man att väldigt många i truppen hade spelat väldigt få landskamper innan turneringen. Till exempel: Janne Eriksson 19 A-kamper, Patrik Bjärred Andersson 4 A-kamper, Jocke Björklund 4-Akamper, Stefan Schwarz 13 A-kamper, Martin Dahlin 9 A-kamper, Tomas Brolin 16 A-kamper och mittfältsgeneralen Jonas Thern 31 A-kamper. Vårt mittbackspar var tillsammans med Östers Janne Jansson de som gjort minst antal A-kamper. Hade det gått åt helvete 92 hade förstås kritikerna korsfäst Tommy Svensson med motiveringen att truppen var för orutinerad. Nu gick det ju inte åt helvete och två år senare vet vi alla vad som hände.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, ibland måste man chansa för att komma nån vart. Den orutinerade spelare som får chansen idag är kanske den som om två år tar laget långt i ett mästerskap. Lagerbäcks styrka är tryggheten, och jag tror på trygghet, men trygghet vinner inga medaljer. Hunger är en bra drivkraft. Vart var hungern igår? Man måste chansa. The R Man’s åttling gick inte in, men tanken på att den kunde ha gjort var bra mycket finare än att bara gå på säkerhet.

Utforska inlägg i samma kategori: Uncategorized